Besviken på er!

Sitter på väg hem ifrån min lilla utflykt.. Stack hemifrån i fredags. Kände att det var dags att göra ett miljöombyte, så jag begav mig till andra trakter. Skönt som fan att komma hemifrån för ett tag. Det händer så mkt där hemma nu, inte precis hemma hemma, utan i Svedala o i umgängeskretsen..

Som jag skrev i ett av de föregående inläggen, så är det dags för mig att börja om med mitt liv. Jag ska sortera bland mina vänner. Jag vill ha kvar de som verkligen är mina vänner, inte de som ska föreställa mina vänner. De som lyssnar och alltid finns där, inte de som påstå sig vara mina verkliga vänner. Jag har hellre en riktig vän, än 10 falska vänner.

Jag kan väl inte påstå att jag har varit omringad av vänner (både riktiga & falska) under mitt liv. Visst har det varit skittråkigt, när man har sett klasskamraterna ha kompisar som följer en hem ifrån skolan, som de leker med efter skolan, eller det ”gänget” som man umgås med i skolan.

Om ni bara hade gett mig en chans att visa vem jag verkligen var och visa att jag var en vän som man verkligen kunde lita på och ha kul tillsammans med. Jag vill inte verka ego när jag detta men jag kan nästan garantera att ni inte hade blivit besvikna. När det gäller människor i min närhet så vill jag bara de väl, men ändå har man bara fått skit tillbaka.

Jag har haft kompisar när jag var mindre som jag verkligen trodde skulle bli ens riktiga vänner. Men när tiden passerar så ser man vilka idioter det blev utav dem. Jag ska inte nämna några namn, men jag hoppas att de vet vilka de är om de läser detta.

Vi lärde känna varandra -96. Jag o familjen var nyinflyttad o kände inte någon. Vad fan skulle vi flytta till det huset för? Men när jag började skolan igen efter flytten, så började jag åka skolbuss. Det var där jag träffade er. Vi började leka, vi lekte mer eller mindre varje dag o vi var som tvillingar... Där ni fanns, där fanns jag och vice versa.

Jag ställde alltid upp för er, jag lyssnade alltid på er. Även om ni bråkade och jag hamnade i mitten så klagade jag inte. Visst var det jobbigt att vara i mitten när två av ens bästa kompisar var ovänner. Men jag ville ju inte såra någon av er. Vi växte upp ihop, vi gjorde många misstag, men vi hade även många roliga stunder ihop.

Men jag kan ändå inte förstå varför det har hänt som har hänt? Vad var det som gjorde att vi delades åt? Även om jag inte var den personen som ville festa varje helg när vi kom upp i den åldern. Jag är inte den som dricker mig redlöst full och knullar rundor med allt och alla. Det är inget liv som jag känner att jag är stolt över. Vi blev äldre och vi skaffade lite annat umgänge, men vi försökte ändå hålla ihop.

Ni flyttade och avståndet blev längre, men jag såg inte det som ett hinder. Vi kunde ju förvisso inte träffas varje dag längre, men vi kunde prata i telefon iaf. Efter att ni hade flyttat var det som att hela ett liv förändrades. Jag existerade inte på samma vis längre. Jag var inte er bästa vän längre. Ni hörde inte av er, det var bara jag. Det var bara jag som skulle offra mig för er skull. Ni kunde aldrig tänka er att ta bussen hem till mig, vi erbjöd oss till och med att hämta er men det passade inte. Ni skyllde bara på att mamma inte ville att ni skulle åka eller att ni var upptagna.

Jag vet inte hur många gånger ni har blåst mig egentligen, men en sak är säker o det är att det inte ska hända igen.

Varför skulle ni inte kunna ställa upp för mig när jag alltid har ställt upp för er? Vad betydde jag egentligen för er? Nu när jag sitter o tänker efter så kan jag ju inte ha betytt så mycket för er, eller har jag fel?

Visst har livet gått vidare, visa av oss har till och med skaffat familj och då bröts vi ännu mer. Jag vet att det är stort att få barn och skaffa familj när man inte har fyllt 25, men det är ju då man behöver sina riktiga vänner. Men tydligen passade det inte. Det du hade till försvar var att alla dina vänner förutom en, försvann när de fick reda på att du var gravid.

Du vet innerst inne om att jag inte hade lämnat din sida i första taget. Jag fanns där från början till slut, men du bröt det. Du berättade inte att du hade flyttat, du sa inte att du var gravid eller att du hade förlovat dig. Utan jag får reda på det av någon annan. Det kallar jag definitivt inte vänskap.

Jag kan skriva mycket till om hur besviken jag är på er och hur jag egentligen känner. Men jag känner att det inte är lönt för att jag vet om att det inte kommer att göra någon skillnad. Samtidigt är jag glad att det bröts upp mellan oss. Hade vår vänskap fortsatt så vet jag inte hur mitt liv hade sett ut. Hade jag varit den människan jag är idag? Eller jag kanske hade varit som någon av er?

Idag så är jag någorlunda stolt över vad jag har åstadkommit. Även om mitt liv har varit ett helvete så har jag tagit mig igenom skolan, jag har tagit studenten utan att hoppa av skolan. Jag har ett jobb ( dock inte fast anställd ) och jag börjar komma till instinkt om vad jag vill göra av med mitt liv. Jag har VÄNNER som jag vet om att jag kan lita på. Iaf tre stycken och de tre är jag mycket rädd om.

Utan deras stöd hade mitt liv gott under för länge sedan. De lyssnar alltid o finns alltid där vid min sida! Jag kan inte mer än säga tack till er. TACK!


Orkar inte skriva mer nu, men jag skriver mer imorron…. Ska hem nu o krama om lilla mamsen o berätta för henne hur stolt jag är över henne!




Peace Out