Jag sitter ensam kvar där ute.
Jag sitter och väntar på friheten.
Sitter och väntar på att andetagen ska komma tillbaka.
Jag får ingen luft.
Jag slutar att se.
Jag slutar att höra allt bara blir så svart och tyst.
Jag vet inte vad som hänt.
Jag tar ytterligare ett par tabletter och åter hamnar i det svarta,
Jag hamnar även i tystnadens värld.
Plötsligt vaknar jag,jag ser ljus jag ser inte längre ett mörker.
Men trots att jag ser ljuset är faran inte över för det.
Jag hör röster i mitt huvud som säger till mig "ta rakbladet, ta den i din hand."
Jag tar tag i rakbladet.
"Sätt den emot din handled och tryck och dra."
Jag lyder rösterna och sätter genast rakbladet emot min handled och drar.
Blodet sprutar lite varstans.
På dom vita tappeterna är det blodstänk.
På det vita golvet och på min vita fina kläning.
Jag fattar inte,hur kan man se ljuset men ändå höra dom dära mörka läskiga rösterna?
Rösterna som beordrar en att göra illa sig själv?
Det är faktiskt inge kul längre.
Att höra dom rösterna och att inte kunna göra något motstånd.
Vill få bort frestelserna få bort dom dära mörka och läskiga rösterna,
att kunna bli normal,och sluta höra på det dom mörka läskiga rösterna har att komma med.
Jag sitter ensam kvar där ute.
Jag sitter ensam kvar och väntar.Väntar på friheten.
Väntar på evigheten.
Och framförallt väntar jag på att få tillbaka mitt liv.
Jag väntar även på kärleken men den lär aldrig nå fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar